Idag har hon funnits ungefär lika länge som jag var gravid med henne, 9 månader, tiden bara rusar förbi mig, det känns som att jag inte haft alls mycket tid med lilla dockan, det är något heela tiden, hon lixom bara hänger med på armen, och rätt vad det är är det dags för dagis, fy, får ångest och smått panik bara jag tänker på det.....
Hon följer "sin kurva" och är 68,5 cm över marken och väger lätta 6690 gram.
Hon tar sig fortfarande fram som en liten millitär på golvet och snabbt går det, hon har börjat resa sig mot saker och försöker gå utefter bord och liknande, men balansen är väl så där, så lite blåmärken här och där och skrik blir det en hel del, kan inte lämna henne för en sekund.....
Jag har för några månader tillbaka bara ammat henne på natten även fast hon börjat bita och gnaga så har jag inte riktigt velat släppa det där, känns lixom inte riktigt som att hon är min lilla bebis längre, vilket hon mer eller mindre iofs inte är, hon har snuttat ofta och länge på natten så jag har ont på morgonen, så jag gjorde som jag gjorde med skrutten, drack vin så att jag inte kunde amma på natten, hade något av separationsångest och ånger på natten, men natten gick bra, hon tar lika gärna flaska med välling eller vatten så då fanns det ingen anledning att fortsätta amma, så nu är det färdig ammat! Känns lite sorgligt! Jag har intalat mig själv att hon är ju så liten och behöver det, men våran BVC påstår att de inte behöver äta på natten, trots att hon är liten, så jag försökte med det där med immunförsvar då, att hon får i sig de där antikropparna och vad det är? Men inte det heller eftersom jag bara ammat en-två ggr per dygn så är det i stort sett bara "blask" kvar, mena BVC.
Nu när det gått några dagar känns det som med allt annat man inte "tar tag i", varför gjorde jag inte det här tidigare? Jag tror att vi båda får en bättre nattsömn när det inte ska snuttas och ligga i och trilla ur våran säng. Förhoppningsvis får jag vara med om detta med amning och allt annat mys i alla fall en gång till i livet!? =)
Hon följer "sin kurva" och är 68,5 cm över marken och väger lätta 6690 gram.
Hon tar sig fortfarande fram som en liten millitär på golvet och snabbt går det, hon har börjat resa sig mot saker och försöker gå utefter bord och liknande, men balansen är väl så där, så lite blåmärken här och där och skrik blir det en hel del, kan inte lämna henne för en sekund.....
Jag har för några månader tillbaka bara ammat henne på natten även fast hon börjat bita och gnaga så har jag inte riktigt velat släppa det där, känns lixom inte riktigt som att hon är min lilla bebis längre, vilket hon mer eller mindre iofs inte är, hon har snuttat ofta och länge på natten så jag har ont på morgonen, så jag gjorde som jag gjorde med skrutten, drack vin så att jag inte kunde amma på natten, hade något av separationsångest och ånger på natten, men natten gick bra, hon tar lika gärna flaska med välling eller vatten så då fanns det ingen anledning att fortsätta amma, så nu är det färdig ammat! Känns lite sorgligt! Jag har intalat mig själv att hon är ju så liten och behöver det, men våran BVC påstår att de inte behöver äta på natten, trots att hon är liten, så jag försökte med det där med immunförsvar då, att hon får i sig de där antikropparna och vad det är? Men inte det heller eftersom jag bara ammat en-två ggr per dygn så är det i stort sett bara "blask" kvar, mena BVC.
Nu när det gått några dagar känns det som med allt annat man inte "tar tag i", varför gjorde jag inte det här tidigare? Jag tror att vi båda får en bättre nattsömn när det inte ska snuttas och ligga i och trilla ur våran säng. Förhoppningsvis får jag vara med om detta med amning och allt annat mys i alla fall en gång till i livet!? =)
Det är kul att riva ut alla mammas trosor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar